16 år.....

Det var i september 1995, pappa klagade på magont, men han stressade ju jämt det var nog gallsten som spökade igen. Envis (typiskt vår släkt) som han var tyckte han att han inte skulle behöva söka någon doktor. Jag som då var 13 år försökte att få honom att gå mamma försökte med.

När jag var 12-13 år brukade jag o pappa åka en tur med bilen ute på landet, rundan var inte så lång, men den var mysig, o jag fick mig en pratstund med pappa... sista bilturen blev inte så lång han orkade inte, han kände sig inte på topp. Orkade inte ens kaffe, då måste det vara något... men stressad som pappa var så var det inte så konstigt om magen sa nej.

Tillslut kom han iväg till doktorn, minnena är rätt suddiga nu, men de trodde att det var något med gallan, men det syntes även en skugga vid levern som ligger nära gallan. O vad kunde det betyda?! Vet inte om pappa lades in på sjukhuset för utredning eller hur det blev men han kom till sjukhuset i alla fall och undersöktes väl. Jag var med mamma och hälsade på pappa. Jag gillade inte att gå till sjukhuset, men kände att jag var tvungen att hälsa på min pappa. Minns inte riktigt vad vi pratade om men minns att jag hör ordet CANCER, va? Pappa har han cancer???? Jo den där skuggan var CANCER, själva tumören satt i bukspottkörteln men hade spridit sig till levern. När jag var 13 år hade jag inte så mycket anatomisk och medicinsk kunskap, inte visste jag att bukspottkörteln hade så många funktioner, inte bara att ge insulin. Jag tog ganska lätt på det, forskningen gick ju framåt och bukspottkörteln borde man kunna klara sig utan, man kunde ju ta sprutor om det nu var insulinet man behövde! Eftersom minnena fragmenterats minns jag inte riktigt datumen o så där, men vad jag vet fick min pappa diagnosen cancer i mitten av oktober, och han dog 11 nov.

Pappa hade varit sådär smårund om magen som vissa pappor är (det var ju snällt sagt, förlåt pappa), men han blev bara smalare o smalare, han ville inte äta han orkade ingenting. Jag ville inte se min friska pappa sjuk, han var inte frisk längre.... Jag var nästan glad att få komma till skolan även om jag vantrivdes i min nya klass, efter skolan tog jag o gick långsamt hem hängde gärna med någon kompis eller så gick jag till syrran. Men hemma vill jag inte vara o definitivt inte med pappa! Idag ångrar jag att jag inte var hemma mer med honom, om jag skulle dra tiden tillbaka skulle jag ta igen den tiden.

Den mest smärtsamma bilden jag har är när min älskade pappa inte orkar gå till toaletten längre, han grät när han inte hann, jag gråter när jag skriver det, jag grät då. Pappa grät aldrig öppet, det var glädjetårar som han visat. Men detta var tårar! Jag vet inte om det var då han gav upp, kanske visste han?! Men efter den dagen så var det som det bara gick utför!

Forskningen hade gått framåt men inte då det gällde cancer i bukspottkörteln, flera år efter så förstod jag allvaret i hans cancer. Det är en lurig cancer, när man upptäcker cancern i bukspottkörteln har det oftast gått långt o det är försent att göra något.

Det var fredag o jag vägrade sova hemma, sov hemma hos min syster! Jag hade vart på hemgrupp o sov därefter hos min syster. Vi gick upp på lördagen, skulle hem till mamma o pappa, det var sista gången vi skulle hem till mamma o pappa. Jag o min syster cyklade snabbt hem efter ett kort besök på apoteket. När vi kom hem, var pappa dålig, nu var han jättedålig. Jag gick in i sovrummet och försökte prata med pappa, han är orolig han pratar yrigt han är påverkad av morfin, han andas konstigt, mest ont gjorde det att han inte förstod att jag var jag.... Ambulans tillkallades bara för säkerhet skull. Han åkte in på kir.avd 2. Jag o min syster går till en 2:nd hand bara för att skingra tankarna. Men var vi än går så blir jag påmind om pappa...Vi kommer hem igen, men går hem till våra grannar för att lugna dem om pappas tur i ambulansen det hade blivit några turer. (Detta var innan mobilernas tid). Telefonen ringer hos våra grannar, de ser sorgsna ut, tror min syster får telefon, o då förstår jag! Tårarna ville inte ta slut de bara vällde ner (nu med)... Minns  svagt att vi gick upp till lägenheten vi bodde i och hämtade något, vi fick lunch hos våra grannar och O körde till sjukhuset. Jag vägrade tro det var sant, jag tänkte att det var nog inte så att han inte levde, han sov nog bara väldigt skönt. Kommer upp på avdelningen, där är min mamma och min andra syster. Mina andra syskon hade inte hunnit komma. När alla syskonen kommit så får vi gå in till pappa, jag ville inte, men en undersköterska eller sjuksköterska råder mig att ta ett sista farväl. Jag gjorde det, är väldigt tacksam för det idag. Han såg fridfull ut, han led inte längre.... Jag grät den dagen, det gjorde så ont att jag bara fick 13 år med min pappa. Jag ville ju att han skulle finnas där hela min uppväxt, han skulle sitta o njuta i skogen som pensionär....

Jag minns att jag inte grät på flera veckor, inte ens på begravningen, jag hade bestämt mig för att inte gråta. Men en dag då sprack allt, tårarna vällde fram, just när man var nästan 100 mil från mamma:(.

Nu är jag 29 år o saknar än idag!!!

Älskar dig pappa!!!!

Du kommer alltid vara med mig...

Eris semper in me betyder du kommer alltid vara med mig. 
Så tänker jag om min far, min pappa dog i cancer 1995, då var jag bara 13 år! Jag minns det som igår, hur jag såg min pappa försämras i sitt mående, så kom tillslut den där dagen som aldrig skulle komma, den skulle ju först komma när jag fått barn. Mina barn kommer inte får träffa sin morfar, min pappa kommer inte få se mig gifta mig, han fick inte se mig när jag överlycklig tog studenten. 


Trots det så tror jag min pappa alltid är med mig, inte för jag ser honom, men han är iaf med i mina tankar, o det kommer han alltid att vara så länge jag lever!